1800-2234-5367 contact@worldwide.co.uk
Senaste inlägg

En av de mest aktiva och synliga motståndarna mot Surrogatmödraskap är journalisten Kajsa Ekis Ekman. Hon har skrivit boken Varan och Varat där hon jämställer surrogatmödraskap med prostitution. Boken har blivit mycket populär och hon har hyllats av sina kollegor, bl.a. Maria Sveland på DN som recenserat hennes bok. Varan och Varat har också använts som ”faktaunderlag” bl.a. inom vänsterpartiet samt många av de kvinnoorganisationer som aktivt tagit avstånd mot att kvinnor själva ska få bestämma om de ska vara surrogatmamma eller inte.

Ekman föreläste också på Medicinska Riksstämman 2011 i samband med att Kvinnliga Läkares Förening motionerade om att all form av surrogatmödraskap är ett brott mot mänskliga rättigheter. Hon har också rest land och rike runt och hållt en mängd olika föredrag om varför Surrogatmödraskap måste förbjudas samt deltagit i flera paneldebatter i ämnet.

Helene Öberg (MP) skriver på sin blogg om en av dessa paneldebatter som Sveriges Kvinnolobby anordnat. Det unika i dessa s.k. debatter är att samtliga deltagare har samma åsikt, dvs mot surrogatmödraksap. Det som kom fram i debatten var påståenden om att alla kvinnor hålls inlåsta och att när kvinnorna är på surrogatkliniken ”knullar alla män runt” vilket kommer göra att hela familjen får HIV.  Vid just denna ”debatt” satt förutom Kajsa Ekis Ekman också Riksdagsledamot Carina Hägg och representanter för Sveriges Kvinnolobby med.

Ett liknande seminarie anordnades under Almedagsveckan 2012 där politikerna fick ”fakta” om surrogatmödraskap från en liknande panel. Sveriges Kvinnolobby står återigen som anordnare. ROKS, Ekis Ekman, Kvinnliga Läkares Förening och Margareta Winberg från UN Women ska vara med.  ”Vi undersöker hur partierna har kommit fram till sina ståndpunkter” skriver man på sin hemsida om seminariet. Det vore intressant om denna panel skulle kunna bringa klarhet i hur exempelvis  Vänsterpartiet kommit fram till sin vändning i frågan.

Varan och Varat

Vi har valt att läsa Kajsa Ekis Ekmans bok Varan och Varat om surrogatmödraskap och granskat de referenser hon lämnat till sina påståenden i boken för att se vad det egentligen är för faktaunderlag som våra politiker använder när de tar beslut i frågan.

Ekman har själv aldrig varit i Indien och än mindre pratat med någon surrogatmamma. Istället baserar hon sin bok på bloginlägg, tidningsartiklar samt en del forskningartiklar. Bilden av surrogatmödraskap i Indien hämtar Ekman direkt från bl.a. forskaren Amrita Pande som enligt Ekman har gjort den mest genomgående forskningen kring surrogatmödraksap i Indien.

Män som hatar kvinnor

Ekman driver flera teser i sin bok. Den ena är att surrogatmödraskap enbart handlar om ”Män som utnyttjar kvinnor”. De flesta barnlösa par som får hjälp av en surrogatmamma är heterosexuella par där kvinnan i förhållandet pga medicinska indikationer inte kan genomgå en graviditet. Det kan ex vara pga genomgången cancer, missbildningar i livmoder eller annan problematik. Ekman driver dock inte tesen  att det skulle röra sig om ”Kvinnor som utnyttjar kvinnor” trots att det är i kvinnans ställe som surrogatmamman bär barnet. Det finns också flertalet exempel där ensamstående kvinnor fått hjälp av en surrogatmamma för att kunna bli förälder. Att kvinnor skulle utmålas som ”förövare” passar inte riktigt in i den bild som Ekman vill förmedla. Att den klinik i Anand i Indien som Ekman hänvisar till när hon bygger sin berättelse om den inlåsta surrogatmamman drivs fullt ut av en kvinnlig läkare är inte heller något Ekman vill beröra.

Flertalet av de vetenskapliga artiklar som Ekman själv refererar till bekräftar att det i de allra flesta fall av surrogatmödraksap finns ett starkt emotionellt band mellan den kvinna som inte kan genomgå en graviditet och den kvinna som agerar surrogatmamma. I översiktsartikeln av Ciceralli och Beckman från 2005 ”further examination shows that the relationship with the couple is primarily a relationship with the intended mother…. the two women share experiences and events related to the pregnancy, thus often forming a close bond.” Flertalet studier som granskats i Ciceralli och Beckmans studie bekräftar samma koppling och att många av de kvinnor som är surrogatmammor får en nära kontakt med de blivande föräldrarna. Ekman väljer dock att plocka bort allt detta från sin bok.

Ekman skriver istället stycken som ”Gemensamt för alla dessa personer är att de vill ha ett barn som är genetiskt relaterat till fadern – men de vill inte att kvinnan som föder barnet ska få dela vårdnaden med dem”   Att det ofta är kvinnans ägg hos det heterosexuella paret som används och att barnet är genetiskt relaterat till båda föräldrarna vill dock inte Ekman låtsas om. Det är mannen som ska vara ”förövaren” mot de kvinnliga ”offren”. Ekman fortsätter med att förklara surrogatmödraskap med att  ”Någon, oftast en man, betalar för att få använda sig av en kvinnas kropp.” Det finns exempel även på ensamstående kvinnor som pga sjukdom inte kunnat bära ett barn men blivit mamma tack vare en surrogatmamma.

Ekman ser inte heller de kvinnor som blivit föräldrar tack vare en surrogatmamma som egentliga mödrar. Enligt Ekman finns det bara ett enda sätt att kunna få räknas som moder och det är genom att föda barnet. Att barnet är till 100% bär på föräldrarnas gener och att de tas om hand direkt efter förlossningen av sina tilltänka föräldrar är inte nog.

Ekman skriver att ”Det som karakteriserar surrogatmödraskap är nämligen kravet på en frånvarande mor.” Surrogatmamman kommer alltid vara barnets enda och riktiga mamma enligt Ekman även om hon från början inte haft för avsikt att vara förälder åt barnet. Det skulle också innebär att en kvinna aldrig kan bli mamma genom att adoptera ett barn. Frågan är vad Ekis Ekman kallar den kvinna som blir mamma via adoption?

 

Rika vs Fattiga, Väst vs Öst

Den andra huvudtesen som Ekman för i sin bok är den om klasskillnader. Surrogatmödraskap handlar om Rika som utnyttjar Fattiga, Vita som utnyttjar Färgade. Dom Onda mot dom Goda. Surrogatmödraskap i Indien är nog det mest tacksamma man kan skriva om när man vill föra ut ett sådant budskap.

Ekman skriver i sin bok att ”De som önskar barn genom surrogatmödraskap är främst heterosexuella par i väst. De är mellan trettiofem och fyrtiofem år och har i Regel lång utbildning.” och refererar sedan till en vetenskaplig artikel. Med det vill Ekman få läsaren att tro att Surrogatmödraskap i Indien består av ”Rika vita heterosexuella par som köper barn av fattiga Indiska Kvinnor”.

Tittar man dock på den vetenskapliga artikel som Ekman refererar till i sin beskrivning av ”köparna” så är den inte alls gjord i Indien utan i England. Där har man tittat på vilka barnlösa par det är som fått hjälp av en surrogatmamma i England. Det kanske inte är så svårt att förstå att de flesta par i den Engelska studien var just ”vita heterosexuella par i väst”.  Detta nämner givetvis inte Ekis Ekman i sin bok. Den forskning som Ekman bygger sin bild av surrogatmödraskap i Indien och som gjorts av Amrita Pande visar dock på den totala motsatsen till vad Ekman vill visa upp.

Pande intervjuade 42 kvinnor vid en Surrogatklinik i Anand. Utav dessa 42 kvinnor var det bara 9 av dessa som bar på barn till ”Rika Vita heterosexuella par från väst”. Den allra största andelen var andra Indiska barnlösa par som tagit hjälp av en surrogatmamma för att få hjälp att bli föräldrar. Detta är givetvis inget som tas upp i Ekmans bok. Att även Indiska barnlösa par får hjälp av en surrogatmamma i just Indien är inte Ekman vill veta av, det passar helt enkelt inte in i det budskap hon vill hammra in.

I Indien har dock disussionerna kring surrogatmödraskap tagit fart särskilt efter att Aamir Kaahn, Bollywoodskådespelare och UNICEF:s ambassadör öppet gått ut med att han och hans fru fått barn tack vare en surrogatmamma i Mumbai.

Ekmans argumentation om att surrogatmödraskap i Indien enbart handlar om par från västvärlden har dock fått fäste. Vänsterpartiet har tagit upp det som ett argument till varför man inte ska tillåta att kvinnor i Sverige själva ska få bestämma om de vill vara surrogatmamma eller inte.

Att barnlöshet och barnlängtan är lika stor i Indien som i övriga världen vill inte Ekman beröra. Argumentet att surrogatmödraskap i Indien endast består av par från Väst som åker till Indien används av flera debattörer och även politiker som argument för att förbjuda surrogatmödraskap här i Sverige, även sk. altruistiskt surrogatmödraskap. Vad vi än beslutar i Sverige kommer surrogatmödraskap i Indien att fortsätta då andelen Indiska barnlösa par  som får hjälp av surrogatmamma i Indien är betydande. Vidare har man i Indien ett nytt lagförslag som tagits fram utöver de Etiska rikliner från 2005.

Ett av argumenten mot surrogatmödraskap i Sverige är just också klassfrågan. Fattiga svenska kvinnor kommer att agera surrogatmödrar och det finns risk att de får pengar under bordet. När man tittar på USA där kommersiellt surrogatmödraskap varit tillåtet i flera decennier har man sätt att det inte alls är vare sig fattiga eller lågutbildade kvinnor som valt att vara surrogatmamma. Istället har den största majoriteten av surrogatmödrar bestått av gifta medelklasskvinnor med egen familj och inkomst och som angett andra huvudsakliga skäl än just ekonomiska till varför de ställde upp som surrogatmödrar. Flertalet forskningsstudier från USA visar på samma sak.

 Kvinnan – Offret som måste skyddas från sig själv

En av de mest besvärande sakerna för motståndare till Surrogatmödraskap är vad de kvinnor som är surrogatmödrar själva tycker. Detta är ju trots kvinnor som valt att vara surrogatmamma och därför borde det vara intressant att höra vad dessa kvinnor själva tycker om sina upplevelser. I studie efter studie man gjort med kvinnor som varit surrogatmamma ser man possitiva resultat och det är ytterst ovanligt att en kvinna ångrar sitt val att vara surrogatmamma. Det finns dock ett fåtal fall som fått stor uppmärksamhet och det är åt dessa fall som Ekis Ekman ägnar större delen av sin bok när surrogatmammornas egna röster ska höras.

Den stora majoriteten av surrogatmödrar som trots allt inte ångrar sitt val framställs istället som ”sjuk” och som offer som behöver skyddas från sina egna beslut.  Ekman lanserar hypotesen att surrogatmödraskap skulle vara en form av självskadebeteende. Hon påstår att surrogatmödrar skulle vara överepresenterade av incestöverlevare och kvinnor som adopterat bort barn eller förlorat barn via abort. Ekman hänvisar sedan till Ciceralli och Beckmans översiktsstudie från 2005 som i själva verket motbevisar Ekmans eget påstående. Ciceralli och Beckman skriver att det i en av de studier de granskat funnits surrogatmödrar som genomgått abort och även adoption men att det inte fanns några bevis för att detta skulle vara vanligare hos de kvinnor som varit surrogatmödrar jämfört kvinnor som inte varit surrogatmödrar. Kort och gott, det finns alltså inga belägg för det påstående Ekman gör.  Däremot finns flertalet studier som gång efter annan slår fast att surrogatmödrarna är helt vanliga kvinnor som gjort ett ovanligt val. Ekman skriver i sin bok att ”vi ska akta oss för att tro att dessa forskare är intresserade av djupare sanningar om surrogatmödraskap”. Det är denna djupare sanning som Ekman vill försöka få fram men som samtliga forskare runt om i världen har missat och som de kvinnor som varit surrogatmamma inte förstått.

Till sin hjälp använder Ekman istället den Amerikanska psykoterapeuten Pyllis Chesler. Chesler har dock inte själv gjort några studier på surrogatmödrar men säger att det kan vara så att en kvinna upplevt en förlust och att surrogatmödraskap skulle vara ett sätt att återuppleva denna förlust. Chesler beskriver sig själv som radikalfeminist och man kan knappast beskylla henne för att vara objektiv i frågan. Hon arbetade tätt med fallet Baby M i USA som fick stor uppmärksamhet då en surrogatmamma ångrade sig och vill ha vårdnaden om barnet. Chesler anordnade demonstrationer utanför domstolen och var en av de tydligaste motståndarna till Surrogatmödraskap. Vi ska alltså enligt Ekman strunta i vad surrogatmödrarna säger i forskningsstudier och istället lita till Chesler idéer. Det är minst sagt en spännande form av journalistik som Ekman för fram.

Svarthandeln i England

En annan av de myter som kommer från Ekmans bok är den om den uttalade svarthandeln med kvinnokroppar i England. I England har kvinnor rätten att själva få besluta om de vill vara surrogatmamma eller inte. Modellen i England innebär att det barnlösa paret och den kvinna som vill agera surrogatmoder ansöker till en Etisk kommité om att få genomgå en graviditet via surrogatmödraskap. Den etiska kommitén gör sedan en bedömning om lämpligheten från fall till fall. Man tittar på att det verkligen är kvinnans egna vilja, att ingen uppenbar press är satt på henne, hennes ekonomiska situation samt att alla parter är mogna och införstådda med processen. Ersättningen för kvinnan som är surrogatmamma är noggrant reglerad och får bara täcka de faktiska utgifterna i form av förlorad arbetsinkomst, utlägg mm för surrogatmamman. Liknande program finns i Nya Zeeland och Nederländerna och även erfarenheterna från dessa länder har varit mycket goda.

Ekmans argumentation med altruistiskt surrogatmödraskap bygger på att det egentligen inte finns något fritt val. Dessa kvinnor kan inte välja att vara surrogatmamma utan betalning utan det måste finnas en hake.  Det är Ekis Ekmans grävande journalistik som upptäckt denna utbredda svarthandel med kvinnokroppar i England. Den referens Ekman har som källa till detta påstående är en tidningsartikel i Daily Mail. En Engelsk 28årig tvåbarnsmamma som varit Surrogatmamma åt ett par bekanta berättar i en artikel om sina upplevelser. Sara Watkin som kvinnan heter säger i en mening i artikeln när hon ska förklara att hon verkligen vill göra detta altruistiskt. ”I assured her I just wanted to help and would charge for only legitimate expenses, not perks such as long holidays and a new wardrobe that some surrogates claim.” Det är alltså denna mening i en artikel i Daily Mail som får Ekman att föra ut sitt budskapet att det i England inte finns altruistiskt surrogatmödraskap utan att det är svarthandel med kvinnors kroppar som man kallar det. Vänsterpartiet nappade direkt och kopierade in Ekmans fynd i sitt sk faktaunderlag i frågan.

Detta budskap har även nått Kvinnojourernas Riksorganisation, ROKS. De har i ett pressmeddelande gått ut med att de är emot all form av surrogatmödraskap. I pressmeddelandet skriver man följande ”Forskning visar också att i länder där man tillåter surrogatmödraskap öppnar det upp för svarthandel med barn och kvinnokroppar.” Nu har meningen i Daily Mail plötsligt blivit forskning också.

För att få veta vad det var för forskning ROKS syftade på skrev vi till ROKS kansli och frågade. Svaret från deras pressekreterare var att det inte fanns någon sådan forskning och man bad om ursäkt för att man uttryckt sig ”slarvigt” och man ändrade sedan i sitt pressmeddelande men inte på sin hemsida. Att referera till forskning man från början vet inte ens existerar går inte kalla för slarv det är helt enkelt oseriöst och inte värdigt en organisation som ROKS.

Klipp och klistra

Ekman använder genomgående referenser och citat till olika bloginlägg som privatpersoner gör. Detta är personer som inte haft för avsikt att hamna i ett feministiskt manifest mot surrogatmödraskap. Ekman ser dock till att frisera och klippa bort alla meningar som kan verka possitiva till surrogatmödraskap. Ett exempel är den Amerikanska småbarnsmamman ”Mellow” som under 3 år försökt att vara surrogatmamma. Hon skriver på ett forum om alla sina försök och allt hon gått igenom. Trotts alla försök har hon inte lyckats bli gravid som surrogatmamma.

Kajsa Ekis Ekman väljer att klippa ut enstaka meningar ur ”Mellows” inlägg och publicera det i sin bok.  Läsaren får intrycket att det är en Indisk surrogatmamma som berättar följande ”

Jag har upplevt saker som jag aldrig hade velat vara med om. Min kropp har pumpats full med mediciner och skurits och stuckits i. Jag har gjort en abort och haft ett missfall. Och nu är jag färdig. Jag kan inte göra det mer hur mycket jag än älskar de utsedda föräldrarna, eftersom min kropp helt enkelt inte funkar. Jag har förlorat påtagliga saker som pengar och jobb som jag inte tagit därför att de inte skulle ha passat med surrogatmödraskapet. Jag har förlorat abstrakta saker som tid och dagar i min dotters liv när jag var på resa eller så full av hormonpreparat att jag inte brydde mig.”

En långt ifrån lycklig historia. Men läser man hela inlägget Mellow gjort får man en lite annan bild. Det Ekman klippt bort är när Mellow börjar sitt inlägg med ”Mina egna graviditeter var överaskande enkla. Nu har jag dock fått känna på hur det är att vara infertil och barnlös,  jag har fått känna på hur det känns.  Jag har upplevt saker …..” Även på slutet har Ekman valt att klippa bort ett par rader som inte passar hennes agenda.

Mellow skriver efter ”……Jag har förlorat abstrakta saker som tid och dagar i min dotters liv när jag var på resa eller så full av hormonpreparat att jag inte brydde mig. Men det är okej. Hade det bara fungerat hade det varit värt allt jag gått igenom”

Mellow är en småbarnsmamma i USA som kämpat under flera år för att vara Surrogatmamma. Hennes inlägg på forumet var tänkt att beskriva att det inte alltid finns ett lyckligt slut även om hon kämpat under flera år för att få vara surrogatmamma och att hon skulle vilja hjälpa ett barnlöst par bli föräldrar så har det inte fungerat trots alla behandlingar. Att hon istället skulle hamna i Ekis Ekmans bok och få ge ansikte åt stackars kvinnor som tvingas genomgå alla dessa behandlingar för att ”ge barn åt män” som Ekman skriver hade nog inte Mellow räknat med.

Hela inlägget som Mellow skrivit och som Ekman refererar till hittar du här

Sammanfattning

Kajsa Ekis Ekmans bok skulle kunna ha varit ett mycket viktigt inlägg i debatten. Surrogatmödraskap rymmer många viktiga frågor och är långt ifrån riskfritt.. Istället för att arbeta med konkreta förslag för att stärka rättigheterna hos de kvinnor som är surrogatmödrar, oavsätt det är i Indien eller något annat land väljer  Ekman att förenkla bilden till svart eller vitt, fattiga och rika och framför allt män mot kvinnor. Att det faktiskt finns kvinnor som själva valt att vara surrogatmödrar och som också varit nöjda med sina val förklarar Ekman enkelt bort med att forskarna inte är intresserade av några ”djupare sanningar” eller att kvinnorna som tycker så inte är riktigt friska och inte förstår sitt eget bästa.

Ekman hyllar forskaren Amrita Pande, bl.a. i en debattartikel i tidningen Bang. Samtidigt ignorerar hon totalt allt vad Pande kommit fram till i sin forskning. Pande själv tycker inte att ett förbud mot surrogatmödraskap i Indien vare sig är önskvärt eller ens genomförbart. Däremot anser hon att fokus bör ligga på att stärka kvinnornas rättigheter och skapa tydliga regler och lagar för att kunna genomföra surrogatmödraskap på ett bra sätt. Pande menar att det inte går att förenkla frågan på det sätt Ekman gjort i sin bok Varan och Varat. Amrita Pande skrev en artikel i Sydsvenskan där hon framför sina synpunkter samt kritik med den ensidiga sensationsjournalistik som förts i Sverige om de sk ”Barnfabrikerna” och att frågan är mer komplex än så.

Enligt Kajsa Ekis Ekman bör ingen kvinna få bestämma om de ska vara surrogatmamma eller inte, detta för att de ska få behålla rätten att själva bestämma över sina kroppar.  Ekman verkar mer intresserad av att använda de Indiska Surrogatmödrarna som exempel när hon för sin egna politiska agenda. Allt handlar om patriarkatet och kvinnan är det ständiga offret som måste skyddas. Därför är det än märkligare varför Ekman inte presenterar ett enda kontruktivt förslag på hur de Indiska surrogatmödrarnas situation ska förbättras.  Frågan är vad som smakar mest illa? Att det finns exempel på dåliga kliniker i Indien som åsidosätter surrogatmödrarnas rättigheter eller att de Indiska surrogatmödrarna utnyttjas av svenska debattörer som Kajsa Ekis Ekman som mer är intresserad av att föra ut sin ideologi än att förbättra situationen för de kvinnor hon ger sken av att värna om.